Idag har det vart en annorlunda dag. Herman åkte iväg på sin tre månader långa Asienresa så min morgon var väldigt jobbig. Jag gick upp vid 6 för att göra klart en present han skulle få av mig, han vart jätteglad och när han hade fått den kramade vi bara om varandra, det var så jobbigt att veta att det är tre månader tills jag ska få krama om honom igen, det blir mycket tårar då. Sen åt vi frukost och efter det låg vi och höll om varandra igen tills jag hörde en bil utanför fönstret och förstod att hans föräldrar kom. Då brast det verkligen, även fast jag trodde att jag hade förstått så hade jag nog inte gjort det och all ångest jag haft över detta bara exploderade. Jag vet inte hur många gånger jag kramade och pussade honom innan jag fick inse att det var dags att låta honom åka. Nu sitter han på ett plan påväg till Dubai. När han hade åkt kände jag mig tom, sen ledsen, sen tom. Jag gjorde nästan ingenting på några timmar, efter ett tag hade jag väldigt mycket huvudvärk efter väldigt många tårar så jag gick och la mig för att sova bort det. Någon timme senare vaknar jag av att någon klappar på min kind och mitt rum stormas av 5 väldigt bra kompisar och 3 kg godis!! Det var så himlans fint av dom och jag är så himla glad över att ha hittat så fina vänner. Jag fick nog precis det jag behövde; lite kärlek, lite pepp och lite skratt (och mycket godis) Vi spelade lite spel och hade kul sen vid 17 åkte de hem igen och jag hade glömt bort att jag var ledsen. Efter det putsade jag lite skor och badade, jag har nyss ätit kvällsmat och nu ska jag sova. 

Och hur känns det just nu då? Det låter väl klyschigt men jag vet faktskt inget bättre sätt att förklara det på, för det känns bokstavligen talat som att en liten bit av mitt hjärta har slitits ur och ska nu flänga omkring i Asien. Och jag är så himla rädd om den där lilla biten, men det känns ändå tryggt på något sätt. Jag vet att han kommer ha kul, jag kommer vara såå hiiiimla glad när vi träffas i Thailand och jag tror det kan vara bra för oss på något sätt. Att sakna varandra liksom. Det känns också enklare nu när han har åkt än när jag visste att han snart skulle åka. Jag kan inte göra något åt det och nu kan jag börja se fram emot tills vi ska ses igen. Det är såklart jobbigt att jag måste ställa om mitt liv, jag ska lära mig att vara ensam och inte träffa han som jag träffat nästan varje dag i 9 månader. Det känns ändå bättre än vad jag trodde det skulle göra, mycket tack vara fina kåmpisar<3. Jag har mycket att göra och hinna med, det händer ju även mycket runt omkring vid den här tiden på året så jag ska nog klara mig även om det ibland kommer kännas som att jag ska sakna ihjäl mig. 

 

Det blev ett lång och känslosamt inlägg, men det har varit en lång och känslosam dag.