Farmor, min finaste älskade farmor.

Du är den mest omtänksamma och varma person jag någonsin mött. 66 år och ibland mer levande än mig, så stark och så klok. Du har ända sen jag var pytteliten varit min förebild, jag har alltid sett upp till dig för att du är en sån genomfin människa. Det borde finnas fler som dig.

 

Jag kommer aldrig glömma den dagen i lågstadiet när jag var hemma hos dig och jag hade precis lärt mig att stå på händer. Jag frågade om inte du kunde stå på händer, och haha visst kunde du det, såklart. Jag skröt nästan ihjäl mig om min coola farmor, alla mina vänner fick veta att du kunde stå på händer. Det skryter jag nog lite om än idag. Jag älskar att berätta om min farmor och jag skryter nog ganska ofta när jag berättar om dig, det tycker jag att man får när man har världens bästa farmor, för det är du verkligen på alla sätt och vis. 

 

Jag har så mycket att säga om dig, jag tänker tillbaka och tårarna rinner. Det finns så många fina minnen och jag är så tacksam för alla. Jag är tacksam för de 17 år jag faktiskt fick spendera med dig. Det gör så ont i mig att veta att jag aldrig mer ska få se dig, aldrig mer krama dig eller bara vara nära dig. Du förtjänade inte det här. I mina minnen är du alltid levande, jag kommer aldrig glömma dig. Jag saknar och älskar dig farmor, allra allra finaste farmor.